jag drömde om min fader i dag.

det var nästan ett år sedan jag såg honom nu.

konstigt nog saknar jag honom fortfarande.

inte lika mkt som i början när jag kunde gråta över småsaker som ingen annan som inte är min sits skulle förstå men ändå, det känns tomt.

bara tomt på något sätt.

jag var fortfarande älskade i drömmen och en del av mig saknades inte längre....

jag vill bara säga det till alla killar som kanske har barn eller kommer att få det... överge aldrig era barn. tro mig, då är det bättre att aldrig skaffa några alls.

se på mig, jag är praktexempel på åt helvete det går.

jag kan inte älska män eller nästan någon annan.

jag är bara tomt.

helt jäkla tom.

sen är det inte bara min pappa som har gjort att jag är som jag är, min mamma har en stor del i det hela oxå.

visst är det typiskt att människor med problem skyller på sina föräldrar?

ja. det är det säkert.

men i mitt fall - jag kan inte prata för alla.

så är det verkligen så.

vi är alla en produkt av våra familjer, de starka kan ändra sig från sina föräldras bojor men der sker mer vart sällan än ofta.

jag tror inte jag klarar av att ändra mig, jag är dömd att gå stigen av de glömda barnen.

de få vänner som faktikst vet en liten(rxtremt liten bit) över vem jag är blir chockade och förundras alltid med tankfulla ögon varför jag inte ännu blivigt galen av allt?

ha ha

om de bara visste.

jag är redan galen.

där ingen kan se mig är jag galen, där skulle jag kunna göra saker som människor skulle få mardrömmar av...

så på det viset är det bra, att jag skriver, en del av min ilska och frustration får komma ut och kanske kommer jag inte att skada något ett tag till...

sen vill jag att ni ska veta, även om det bara är en människa som läser det här.

ondska finns. här bland er.

jag finns här.

jag är en vacker ung flicka som kommer överens med alla.

alla älskar mig -  jag älskar ingen.

akta er för mig. ondska kommer alltid med ett vänligt leende.