satt och skrev, tänkte på en film jag såg för ett par månader sedan, den var rysk tror jag.

iaf, den handlade om två bröder, den enda var i undre tonåren  och den andra var ja, ett barn.

deras pappa hade försvunnit för flera år sedan och kom tydligen tillbaka en dag.

det kommer att verka konstigt när jag skriver det men den äldre brodern gjorde allt för att fadern skulle uppskatta honom, gjorde allt för att han skulle få den uppmärksamheten som han saknat som mindre medans den yngre ens vägrade att kalla honom för sin far och avskydde varenda minut som de var tvungen att spendera tillsammans.

sedan bytte jag kanal och kom tillbaka då de har kommit ut till en ö efter att ha åkt genom hela landet och rott sig till en ö som ingen vet om förutom pappan.

för att komma till min slutpunkt, hela filmen slutar med att pojkarna kommer försent tillbaka med båten och pappan som är tydligt agressiv mot de båda pojkarna när de inte gör som han säger slänger ner den äldre brodern på marken och hotar att döda honom med yxan i sin hand medans den yngre brodern springer bort till ett torn som ska finnas på ön.

pappan följer därefter den yngre sonen och ropar orden.

- min son! Min kära son! sedan faller han ner från tornet och dör.

men skit i det.

hela grejen var att jag visste precis hur den äldre brodern kände sig, förstod exat hur man slits mellan att vilja vara till lags för en förälder som man egentligen inte känner och inte förtjänar att ha titeln pappa och sitt syskon som man växt upp med.

så.

hela filmen fick mig att inse, så egentligen när det kommer till kritan så skulle jag dö för att jag var lojal mot min far medans min yngre broder som revolterar skulle bli hyllad och upplyft till rangen av den uppskattaning som mitt mål som hängiven haft hela tiden.

det är fan inte ett bra samhälle som kommer till ytan när vi går närmare radhusenas tunna väggar.

and btw, jag lever inte i ett radhus.

och och och innan jag glömmer det, tack till sunshine som får mig att inse att det kan finnas intelligens därute i världen bland idioter som allt för ofta får göra sin röst hörd.