hej. jag igen.

har kommit fram till att jag har antagligen psykopatiska drag. hoho. please, säg något  jag inte vet redan, enligt pogrammet är jag klassade som en framagångsrik psykopat eller en som är en hemlig sådan.

jag tycker det är en konstig och missriktad klassning på personer som mig, jag anser bara att alla inte kan känna empati för hela jävla världen.

om nu jag. octavia(alla har fattat att det inte är mitt riktiga namn va? det kommer i från antikens rom) skulle bry mig om alla skulle jag nog troligvis gå sönder.

tex. jag säger inte att jag inte känner något, för det gör jag, sen småsaker som att jag skulle inte blinka om mina föräldrar dog eller om hela mänskligheten försvann under mina ögon är en sak som man får ta.

ta det här med haiti tex, hela jäkla media säger skänk  pengar blabla etc etc men om man tar reda på fakta så händer det mkt lite i haiti över huvudtaget, det enda som händer är att man förlorar sina egna surt förvärvade ören och människor som egentligen skulle få hjälpen dör bredvid fötterna på en läkare som just nu bara kan ''observera läget'' där har du en psykopat av dess like om du vill se en säger jag.

inte för att jag bryr mig särsklit mkt, världen kommer att fortsätta vara mediahoror som hellre filmar ett druknande barn än att rädda det.

så förlåt om jag skiter i vad världen gör, jag har mina egna fucking problem och vill jag hjälpa någon åker jag nog heller ner och skär upp de andra konkurrerande psykopaterna som finns.

det finns ingenting bättre sätt att slicka sina sår eller ilska på en musik, de säger att musik lugnar den vildaste besten, i det här fallet är det rätt.

fick en depp i dag som inte var av ilska, jag saknar min ilska, vad fan hände med min ilska?

mitt tips till alla som är arga, upprörda, ledsen, förbannade eller liknade senario, släng på dig hörlurnarna, vrid volymen till max och klicka på gudarna av all musik.

Queen.

yeah, det såg du inte komma va, eftersom jag är så pass ung och arg så borde jag inte vara en som lyssnar på dem men fel av er, jag älskar dem, jag upptäckte dem när jag var sex år gammal och har sedan dess varit ett fan.

mina topp tre är

• we are the champions live at wembley stadium( den version är den bästa)
• Dont try suicide ( en låt med större betydelse än de flesta och specillt för mig)
• hammer to fall ( den är sväning och bra)

Queen<3

jag sitter på facebook. inte som vanligt, jag tittar på mina vänner, vad de gör och inte gör, vem som är taggad, eller annat tjafs som bara existerar där.

varför är det så svårt att älska någon?

det känns som att jag lika gärna kan ta livet av mig just nu, men jag vet fan inte om jag orkar, det är väl dumt antar jag, i stället för att ta livet av mig kan jag ju göra livet surt för andra genom att vara ledsen i deras närhet.

ha.

som om det skulle hända.

min yta dör aldrig, min yta ger aldrig upp, min yttre personlighet är lika lycklig om så hela jorden skulle gå under, det finns ingenting som kan sänka henne.

sen finns det mitt inre jag, de som gråter, skriker och snorar över minsta lilla, som tycker att livet är orättvist bara för att mina föräldrar har mer saker av min lillebror sen dagis än mig.

japp.

så patetisk är jag när det kommer till kritan.

mitt inre känns mer som ett djur än som en människa, de lever mer på instinkt och behov mer än hur den ytliga jag lever, eller jag vet inte om jag ska kalla de för att leva, att vara ett tomt skal suger alltid, oavsett vilken tidsålder man lever i.

jag skulle inte kalla det för ett nyck heller, jag har alltid varit såhär. pretty mutch.

eller iaf sen den dagen jag blev ungefär sex år gammal, då blev jag ett skal.

åh gud, jag önskar jag kunde beskriva hur det känns, på riktigt verkligen beskriva det.

i bland som man kan se i mina tidigare inlägg är jag endast uppfylld av hat, det fräter verkligen igenom varenda en av mina porer i kroppen och allt jag verkligen vill göra är att döda någon, fast helst hela världen.

sen kan det vara som i dag, jag är bara totalt genomsorgsen, då jag sitter med handen på nacken och gråter mig igenom vad som helst, en låt, en reklam, en känsla som jag sett någon gett på stan.

allt.

min absoluta favorit är dock de dagar då jag är tom eller skräckslagen.

vad jag är rädd för vet jag inte ens själv, det är som att en räddsla från en tid jag inte kommer i håg längre hemsöker mig åter och åter igen när jag har garden nere.

jag vet.

det låter som att jag bara är en människa med en jobbig depression på halsen, men jag har träffat massat men människor med just det, jag är inte så, jag kan le om jag behöver, jag sitter inte bara hemma i min morgonrock och funderar på om solen verkligen gick upp i dag, jag lever, jag är ute, jag är social jag lever.

men ändå.

är jag död.

jag beskrivs som en tjej med råden, eller som en bitch. och då menat jag inte tonåringsbitchar som viskar mellan korridorrena och tycker att de vet allt bara för att de förlorade oskulden när de var tolv.

min yta är perfekt i must say, folk ser upp till mig, människor vill vara med mig, jag är den som lätt kan smälta mig in en grupp oavsett vilka de är eller vad för samhällsgrupp där är ifrån.

min yta är len.

det är som en vaxdocka, om man skulle köra en stålrör  geonom mig, skulle jag le och fortsätta gå bara för att dra ut röret och kastade det åt sidan innan jag fortsatte att le för världen.