satt och kollade in en gammal väns blogg för ett tag sedan, jävla fit-a hon är, sitter och gnäller och skriver massa jävla dikter som man bara skrattar åt, typ i stilen.

- jag har varit en vas och bara fyllt mig med massa andras tankar..... eller du ska aldrig mer dra ner mig och få mig känna mig dåligt igen''.. och det fortsätter i en evighet.

hon tror verklgien att folk bryr sig om vem hon skyller på för sina problem.

ALLVARLIGT!

 man kan aldrig skylla på andra för ens egna jävla liv, livet ger dig alltid ett val vare sig du vill eller inte.

och sen, om jag var hon skulle inte direkt skryta med att hon haft sammanbrott och tar medeciner som skulle få pensionärer att slåbackut då de blir utkonkurrerad om pillerdosan.

patetiska jävel.

jäkla lowlife, jag hoppas du dör av leda i ditt nystartade och ''öppna liv''

satt och skrev, tänkte på en film jag såg för ett par månader sedan, den var rysk tror jag.

iaf, den handlade om två bröder, den enda var i undre tonåren  och den andra var ja, ett barn.

deras pappa hade försvunnit för flera år sedan och kom tydligen tillbaka en dag.

det kommer att verka konstigt när jag skriver det men den äldre brodern gjorde allt för att fadern skulle uppskatta honom, gjorde allt för att han skulle få den uppmärksamheten som han saknat som mindre medans den yngre ens vägrade att kalla honom för sin far och avskydde varenda minut som de var tvungen att spendera tillsammans.

sedan bytte jag kanal och kom tillbaka då de har kommit ut till en ö efter att ha åkt genom hela landet och rott sig till en ö som ingen vet om förutom pappan.

för att komma till min slutpunkt, hela filmen slutar med att pojkarna kommer försent tillbaka med båten och pappan som är tydligt agressiv mot de båda pojkarna när de inte gör som han säger slänger ner den äldre brodern på marken och hotar att döda honom med yxan i sin hand medans den yngre brodern springer bort till ett torn som ska finnas på ön.

pappan följer därefter den yngre sonen och ropar orden.

- min son! Min kära son! sedan faller han ner från tornet och dör.

men skit i det.

hela grejen var att jag visste precis hur den äldre brodern kände sig, förstod exat hur man slits mellan att vilja vara till lags för en förälder som man egentligen inte känner och inte förtjänar att ha titeln pappa och sitt syskon som man växt upp med.

så.

hela filmen fick mig att inse, så egentligen när det kommer till kritan så skulle jag dö för att jag var lojal mot min far medans min yngre broder som revolterar skulle bli hyllad och upplyft till rangen av den uppskattaning som mitt mål som hängiven haft hela tiden.

det är fan inte ett bra samhälle som kommer till ytan när vi går närmare radhusenas tunna väggar.

and btw, jag lever inte i ett radhus.

och och och innan jag glömmer det, tack till sunshine som får mig att inse att det kan finnas intelligens därute i världen bland idioter som allt för ofta får göra sin röst hörd.

hej. jag igen.

har kommit fram till att jag har antagligen psykopatiska drag. hoho. please, säg något  jag inte vet redan, enligt pogrammet är jag klassade som en framagångsrik psykopat eller en som är en hemlig sådan.

jag tycker det är en konstig och missriktad klassning på personer som mig, jag anser bara att alla inte kan känna empati för hela jävla världen.

om nu jag. octavia(alla har fattat att det inte är mitt riktiga namn va? det kommer i från antikens rom) skulle bry mig om alla skulle jag nog troligvis gå sönder.

tex. jag säger inte att jag inte känner något, för det gör jag, sen småsaker som att jag skulle inte blinka om mina föräldrar dog eller om hela mänskligheten försvann under mina ögon är en sak som man får ta.

ta det här med haiti tex, hela jäkla media säger skänk  pengar blabla etc etc men om man tar reda på fakta så händer det mkt lite i haiti över huvudtaget, det enda som händer är att man förlorar sina egna surt förvärvade ören och människor som egentligen skulle få hjälpen dör bredvid fötterna på en läkare som just nu bara kan ''observera läget'' där har du en psykopat av dess like om du vill se en säger jag.

inte för att jag bryr mig särsklit mkt, världen kommer att fortsätta vara mediahoror som hellre filmar ett druknande barn än att rädda det.

så förlåt om jag skiter i vad världen gör, jag har mina egna fucking problem och vill jag hjälpa någon åker jag nog heller ner och skär upp de andra konkurrerande psykopaterna som finns.

det finns ingenting bättre sätt att slicka sina sår eller ilska på en musik, de säger att musik lugnar den vildaste besten, i det här fallet är det rätt.

fick en depp i dag som inte var av ilska, jag saknar min ilska, vad fan hände med min ilska?

mitt tips till alla som är arga, upprörda, ledsen, förbannade eller liknade senario, släng på dig hörlurnarna, vrid volymen till max och klicka på gudarna av all musik.

Queen.

yeah, det såg du inte komma va, eftersom jag är så pass ung och arg så borde jag inte vara en som lyssnar på dem men fel av er, jag älskar dem, jag upptäckte dem när jag var sex år gammal och har sedan dess varit ett fan.

mina topp tre är

• we are the champions live at wembley stadium( den version är den bästa)
• Dont try suicide ( en låt med större betydelse än de flesta och specillt för mig)
• hammer to fall ( den är sväning och bra)

Queen<3

jag sitter på facebook. inte som vanligt, jag tittar på mina vänner, vad de gör och inte gör, vem som är taggad, eller annat tjafs som bara existerar där.

varför är det så svårt att älska någon?

det känns som att jag lika gärna kan ta livet av mig just nu, men jag vet fan inte om jag orkar, det är väl dumt antar jag, i stället för att ta livet av mig kan jag ju göra livet surt för andra genom att vara ledsen i deras närhet.

ha.

som om det skulle hända.

min yta dör aldrig, min yta ger aldrig upp, min yttre personlighet är lika lycklig om så hela jorden skulle gå under, det finns ingenting som kan sänka henne.

sen finns det mitt inre jag, de som gråter, skriker och snorar över minsta lilla, som tycker att livet är orättvist bara för att mina föräldrar har mer saker av min lillebror sen dagis än mig.

japp.

så patetisk är jag när det kommer till kritan.

mitt inre känns mer som ett djur än som en människa, de lever mer på instinkt och behov mer än hur den ytliga jag lever, eller jag vet inte om jag ska kalla de för att leva, att vara ett tomt skal suger alltid, oavsett vilken tidsålder man lever i.

jag skulle inte kalla det för ett nyck heller, jag har alltid varit såhär. pretty mutch.

eller iaf sen den dagen jag blev ungefär sex år gammal, då blev jag ett skal.

åh gud, jag önskar jag kunde beskriva hur det känns, på riktigt verkligen beskriva det.

i bland som man kan se i mina tidigare inlägg är jag endast uppfylld av hat, det fräter verkligen igenom varenda en av mina porer i kroppen och allt jag verkligen vill göra är att döda någon, fast helst hela världen.

sen kan det vara som i dag, jag är bara totalt genomsorgsen, då jag sitter med handen på nacken och gråter mig igenom vad som helst, en låt, en reklam, en känsla som jag sett någon gett på stan.

allt.

min absoluta favorit är dock de dagar då jag är tom eller skräckslagen.

vad jag är rädd för vet jag inte ens själv, det är som att en räddsla från en tid jag inte kommer i håg längre hemsöker mig åter och åter igen när jag har garden nere.

jag vet.

det låter som att jag bara är en människa med en jobbig depression på halsen, men jag har träffat massat men människor med just det, jag är inte så, jag kan le om jag behöver, jag sitter inte bara hemma i min morgonrock och funderar på om solen verkligen gick upp i dag, jag lever, jag är ute, jag är social jag lever.

men ändå.

är jag död.

jag beskrivs som en tjej med råden, eller som en bitch. och då menat jag inte tonåringsbitchar som viskar mellan korridorrena och tycker att de vet allt bara för att de förlorade oskulden när de var tolv.

min yta är perfekt i must say, folk ser upp till mig, människor vill vara med mig, jag är den som lätt kan smälta mig in en grupp oavsett vilka de är eller vad för samhällsgrupp där är ifrån.

min yta är len.

det är som en vaxdocka, om man skulle köra en stålrör  geonom mig, skulle jag le och fortsätta gå bara för att dra ut röret och kastade det åt sidan innan jag fortsatte att le för världen.

det är sant,

jag bryr mig inte.

nej nej

folk kanske tror jag bryr mig men icke ska jag säga, jag har nog den minsta medkänsla för någon som man skulle kunna tänka sig.

in fact, i hate people.

they suck

jag lyssnar på toto - africa, sjunger med i denna glada låt och hatar alla... lalala mänsklighten skulle gärna få försvinna för min del.

min bästa vän säger jämt till mig.

jag - jag bryr mig inte om folk eller deras åsikter.

hon - det gör du octavia, jag känner dig, du låsas bara att du inte bryr dig.

cad hittar vi för fel i denna konversation?

ja.

hon har fel, hon TROR att hon känner mig... tror sig vet exat hur långt och hur lite jag faktiskt bryr mig om henne eller hennes problem som verkar vara milslånga.... bu-fucking-hu cry me a river.

jag tycker ärligt att just hon har överanvänt sitt gråta ut axel-privlegium för länge sedan med tanke på att det är det töntigaste problmen man kan ha som borde kommas över hur lätt som helst, det finns värre angelägenheter än vilken kille man är kär i.

och med tanke på att hon är lättstött och rent ut sagt helt jävla cp i huvudet så undrar jag många gånger varför jag ens orkar att slösa tiden på den korkad horan.

''- åhh nej, stackars mig, jag vet inte vilken kille jag ska välja för jag har 500 att välja på men jag är egentligen kär i mitt ex men eftersom det var jag som dumpade honom för att han inte lade tillräckligt med uppmärksamhet på mig så kommer  han inte att ta tillbaka mig nu.''

jag vet att jag låter bitter, kanske är jag det men skulle inte du vara det, tänk dig sj att behöva spendera tid med någon som kan sitta och gråta över småsaker som att hennes killkompis inte har svarat på ett sms sedan i går medans jag kan säga att jag är med barn med en kille som jag verkligen hatar så mkt att jag vill döda honom bara får ett.

- det tänker vi inte på nu!:D

då skulle du oxå vara bitter.

så jag ska ge henne stöd och trösta henne för ett sms som inte kommer men hon kan inte säga ett tröstande ord för min graviditet med en kille som hatar mig exat lika mkt som jag hatar han.

fråga inte, det är världens vanligaste historia.

jag var full och ledsen.

räkna ut resten sj.

nu ska jag väl försöka att ta på mig masken igen och låsas vara en människa igen.

i dag talade jag med min bror om hur mkt vi hatade våra föräldrar men ändå höll av dem på ett platoniskt och kärleksökande sätt.

its nice to know that im not alone....

vi hatar våra föräldrar. djupt.

mkt djupt.

djupt hat ska man akta sig för att dra på sig som förälder.

glöm inte det och framför allt glöm inte att jag var som er en gång....

jag drömde om min fader i dag.

det var nästan ett år sedan jag såg honom nu.

konstigt nog saknar jag honom fortfarande.

inte lika mkt som i början när jag kunde gråta över småsaker som ingen annan som inte är min sits skulle förstå men ändå, det känns tomt.

bara tomt på något sätt.

jag var fortfarande älskade i drömmen och en del av mig saknades inte längre....

jag vill bara säga det till alla killar som kanske har barn eller kommer att få det... överge aldrig era barn. tro mig, då är det bättre att aldrig skaffa några alls.

se på mig, jag är praktexempel på åt helvete det går.

jag kan inte älska män eller nästan någon annan.

jag är bara tomt.

helt jäkla tom.

sen är det inte bara min pappa som har gjort att jag är som jag är, min mamma har en stor del i det hela oxå.

visst är det typiskt att människor med problem skyller på sina föräldrar?

ja. det är det säkert.

men i mitt fall - jag kan inte prata för alla.

så är det verkligen så.

vi är alla en produkt av våra familjer, de starka kan ändra sig från sina föräldras bojor men der sker mer vart sällan än ofta.

jag tror inte jag klarar av att ändra mig, jag är dömd att gå stigen av de glömda barnen.

de få vänner som faktikst vet en liten(rxtremt liten bit) över vem jag är blir chockade och förundras alltid med tankfulla ögon varför jag inte ännu blivigt galen av allt?

ha ha

om de bara visste.

jag är redan galen.

där ingen kan se mig är jag galen, där skulle jag kunna göra saker som människor skulle få mardrömmar av...

så på det viset är det bra, att jag skriver, en del av min ilska och frustration får komma ut och kanske kommer jag inte att skada något ett tag till...

sen vill jag att ni ska veta, även om det bara är en människa som läser det här.

ondska finns. här bland er.

jag finns här.

jag är en vacker ung flicka som kommer överens med alla.

alla älskar mig -  jag älskar ingen.

akta er för mig. ondska kommer alltid med ett vänligt leende.